“..Han hade aldrig vågat tro att hon, den vackraste vid boplatsen, med sitt kyliga lynne, skulle bli hans på det sättet hon blev i grottan och varit alltsedan.
Inte gärna ville han låta henne gå ensam i staden. Någon mäktig man, kanske kungen själv, kunde få se henne och föra henne med sig med våld.”

“..Medan han funderade på detta iakttog han Ausi. Det var som en helt annan kvinna han såg. Kinderna var röda och ögonen glänste. Han blev orolig igen när han såg hur vacker hon var i eldskenet. Han fick akta henne så att ingen mäktig hövding fick ögonen på henne.”

“..Dunkelt låg det för honom att Ausi kunde han inte ta i håret och dra ner till båten. Hon var inte sådan. Frivilligt måste hon komma, det man tog med våld eller tvingade henne till var intet värt. Han måste vänta.”

“Han hade fruktat att han aldrig skulle återse henne, att en främmande hövding dragit iväg med henne och han var glad djupt ned i sitt vresiga sinne.”

(Jan Fridegård, “Trägudars land”)